amandaa

Jag känner hur depressionen sakta smyger sig på, det är läskigt. Jag har inte lust med det igen, men jag tror inte jag är stark nog att motså det ändå. Visst, det är asjobbigt att vara där, i depplandet, men samtidigt så är det det bästa som finns. Det är liksom jag. Fast ändå inte. Men jag känner mig så hemma där, det är så lätt.
Det förstör så mycket att jag är kär i min ångest, i min depression, i min mani. Det gör att jag inte vill släppa det helt, och när jag känner att jag håller på att trilla dit igen så gör jag inte så mycket motstånd som jag borde. Usch säger jag bara, usch.

Min filosofilärare frågade oss idag vad vi tänkte mest på just nu. Jag kom fram till att jag tänker mest på sex, kärlek och relationer. Och hur jag ska få ihop allt det. Jag är kass på relationer, sex har bara blivit, jag vet inte, sex? Och kärlek, vad är det?

"I never loved nobody fully
Always one foot on the ground
And by protecting my heart truly
I got lost in the sounds
I hear in my mind
All these voices
I hear in my mind all these words
I hear in my mind all this music

And it breaks my heart"

Jag vetifan vad det är jag vill eller känner just nu. Jag letar efter ett sätt att få lite perspektiv på allt, men det är svårt när man inte kan koncentrera sig på att tänka ordentligt.
Kommit på en fotoidé nu i alla fall, det känns bra, mycket bra.