amandaa

Jobbat två nätter i rad nu, 18-03. Igår var värsta gången för jag håller på att bli sjuk och jag mådde så himla dåligt. Jag trodde nästan att jag skulle svimma. Men gå hem fick jag inte, men jag fick en alvedon. Jag är lite sliten nu.

Varit på metalspelning har jag med. Såg ut som ett pop-offer som vanligt, haha. Det värsta var väl att jag försökte verkligen klä mig lite coolt, men jag misslyckades ganska stor som sagt. Men det var kul.

Holm, jag saknar honom. Eller inte saknar direkt, men ja, han förstår. Jag hoppas inte det dröjer allt för länge innan vi ses igen. Han är verkligen speciell. Jag älskar honom. Det känns så bra, så bra att älska någon. Och att bli älskad tillbaka.

Amanda och Björn är här och hälsar på. Vi tog en promenad i skogen, och jag har som vanligt bästa skogsklädseln; strumpbyxor och klänning. Och jag ska vara scout, haha.
Jag insåg också jag jag måste verkligen borsta ut och färga om mitt hår ganska snart... Jag ser ganska sliten ut, men det tycker jag att jag har rätt att göra efter två nätter på McJobb.

Det känns som att när jag var tillsammans med Johan så försummade jag nästan alla jag kände. Jag ville inte resa någon stans en längre tid, dvs. två nätter, för jag var rädd för att sakna honom för mycket. Att inte kunna sitta på msn och prata med honom varje dag kändes helt otänkbart. Och alla rädslor jag hade. Att jag skulle förlora honom, att han skulle trött på mig, att jag skulle bli för mycket för honom, att han skulle börja träffa andra. Och när han slutade att anförtro sig åt mig var jag så övertygad om att han satt och sa allt han kände till någon annan. Det förstörde ganska mycket när han stängde mig ute ur hans liv.
Nu känner jag att jag kan göra allt det där jag ville göra men inte klarade av.

Jag undrar varför jag har så svårt för förhållanden. Läkaren jag går till nu sa att det kan ha att göra med när min pappa träffade sin nuvarande sambo och det blev som att han övergav mig. Jag orkar inte gå igenom hela den historien, men det var så att jag har alltid varit pappas flicka och han var som min bästa vän, men på bara några veckor så försvann han liksom. Ja, det gick så fort på riktigt. Han märkte dock inget, för han hade ju träffat henne ett tag innan han presenterade henne för mig så. Men helt plötsligt skulle jag bo där och alla skulle vara lyckliga och glada som en familj och jag var inte riktigt beredd på det. Som vilsen 14åring är man inte beredd på så himla mycket kanske, men det var extremt. Undra om det inte var då hela mitt destruktiva beteende började. Jag tror det. Jag vill inte skylla på honom dock, inte allt. Men ja, läkaren har nog rätt i det lite. Att han lämnde mig gjorde mig rädd att det kan hända igen. Han var den jag älskade mest i hela världen och så försvann han bara.
Jag har till och med svårt att ha riktigt nära vänner som är killar. Och det känns så dumt. Onödigt.
Jag vill kunna lita på alla igen. Jag vill kunna ha ett normalt förhållande någon gång. Och jag tror inte att det här problemet går att lösa med piller.

Hej. Jag är helt jävla förstörd. Jobbade till kl tre igår som sagt, kom hem vid halv fem för jag var tvungen att vänta så länge på han som skulle skjussa mig hem. Och självklart tog det lite tid innan jag somnade och nu var jag tvungen att gå upp igen för att åka dit igen! Jag är helt slut i hela kroppen. Och i huvudet. Jag vill bara sova! Hoppas nästan på att det är mycket folk i köket så jag kan få vara i matsalen istället. Skura bord och städa upp jävla äckliga röror det är väl inte det roligaste, men jag orkar fan inte se en hamburgare till, haha!

Ja, igår var jag i Bergsjön för första gången ever. Kom hem för inte så längesedan faktiskt. Såg världens bästa dokumentär, Plötsligt i Vinslöv. Så förbannat bra! Haha, jag har nog inte skrattat så konstant i en timme på länge! Se den!

Idag ska jag jobba natt på McJob, 18-03, det blir mysigt! Känner mig redan ganska trött, egentligen borde jag väl gå och lägga mig och sova en stund, men jag vet inte. Ska nog lägga mig och slappa lite framför tvn nån timme eller så i alla fall. Sen måste jag fixa någon mat som jag kan ha med mig. Och jag borde väl äta lite innan med. Men ja, så pepp på att jobba är jag väl inte just nu, men det verkar som att det är ganska sköna människor som har nattskiftet så det blir nog lugnt när jag väl kommer dit. Sen ska jag upp och jobba klockan 13 på söndag. Slutar tre, blir hemkörd halv fyra. Så det blir att sova och gå upp och åka dit igen. Men imorgon är det bara 13-17 så det blir nog lugnt. Jag får väl tänka på alla pengar jag tjänar, haha.

Jag älskar när mitt långa hår kittlas lite mysigt mot min rygg. Det var så längesedan nu som jag hade så här långt hår. Flera år kanske? Nästan. Jag älskar det i alla fall.

Ska träffa Pappa och fika idag. Han skulle komma runt halv 2 sa han så jag borde väl inte sitta här och skriva egentligen utan försöka hitta något att ha på mig. Men det är lite orkeslöshet idag känner jag. Inte bra, inte bra.
Jävla piller.
Fast utan dem kanske det hade varit värre? Vem vet.

Idag känner jag mig lite off. lite pissed off med kanske. Dagen började ändå bra, var uppe lite tidigare än vanligt, dvs. vid halv 10. Sen har jag varit och shoppat med min vän Amanda och hennes pojkvän Björn, båda från Söderköping. De har varit här på ett litet besök på två dar. Sen åkte de hem runt 15 och då ringde jag två andra vänner och frågade om de ville komma in och dricka kaffe, och de ville de allt. Men sen bara blev jag på något himla humör, jag vet inte vad. Deppig och jävligt förbannad kan man säga. Kände mest för att gå runt och skrika "Jävla hora" åt allt och alla. Som tur är brukar jag inte använda mig av ordet hora så ofta så det tog emot lite att säga det. Men jag tänkte det.

För att komma till något trevligare så är det inte så långt kvar till Sundsvall nu. Och jag har köpt mig en bok som underhållning på tåget (hoppas bara jag inte blir åksjuk av att läsa och spyr). Boken heter Fågelbovägen 32 och är av Sara Kadefors. Det var hon som skrev Sandor slash Ida och den var förjävla bra så jag hoppas på samma sak med den här boken.
Det är så roligt med Sundsvalls turistinfosida. Jag klickade på "Se och göra i Sundsvall" för att se om jag kunde få lite tips på saker jag borde gå och titta på när jag är där uppe. Men det kom aldrig upp något! Haha.
Ja, vi får la se när jag kommer dit. Spännande ska det bli i alla fall.

Nu ska jag nog ta mig något att äta, försöka att inte börja bråka med min mor (lätt hänt när jag är jävligt grinig och hon inte förstår att hon borde lämnna mig ifred, trots att jag säger det till henne!) och äta något tror jag.

Synd att Amanda inte kunde stanna mer, och Björn med. Fast jag känner mig ganska slut nu iofs. Och mamma åker iväg två veckor till Småland på fredag. Det ska bli så skönt med lite ensamhet. Äntligen få andas ut.

http://dirk.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTYxNjE3Njc2JnQ9MTE4MTc3MjAwMSZjdXJyaW1nPTA=

Hoppas han har det bra där borta i USA.
Jag vet inte, jag trodde inte att det skulle kännas så konstigt när han åkte. Eller att det skulle kännas som att något fattades. Men vi hade så grymt kul sista tiden innan han åkte, det gjorde det nog lite värre. Fast det är ju inte direkt så att jag sitter och plågas av saknad, haha, men det känns ändå lite ledsamt liksom. Men han är ju tillbaka om ett år så! Det går fort.

Nu är det vara en månad kvar till Sundsvall och det ska bli så spännande! Jag tycker själv att jag är helt galen som bara åker iväg utan att veta nästan något alls och bor hemma hos någon jag aldrig ens träffat en hel vecka, men ändå. Jag behöver göra något, komma bort, vara spontan. Dessutom så bor ju Zannis flickvän där uppe, och Nicklas faster eller vad det var, så det är ju lugnt ifall något skulle bli fel.

Jag ska nog börja spara till en resa till England med. Hälsa på David. Han har ju tjatat nu på mig i två år så det känns änna dags nu, haha. Mamma verkade grymt positivt till det med så. Hon har ju varit där och jag tror det är så att hon vill att jag ska få uppleva det med. Jag funderar på att använda lite av mina sparpengar med, de som jag har fått av mamma och pappa. Det känns ändå okej. Vi får se.

Jag är galet nervös nu bara för att jag ska bort ikväll. Jag hatar att sitta och vara nervös, det är så onödigt. Men men jag får ta och komma över det snart. Ska laga mat strax, då får jag något annat att tänka på och så slipper jag gå hungrig hela dagen. Jag tror nog att det blir plättar. Det du, Patrik!

Och det är så härligt när man bara får telefonsamtal bara för talandets skull. Jag blir så glad. Jag är så glad idag. Och jag hoppas jag kommer vara glad hela kvällen och natten. Och jag hoppas du har det minst lika bra som jag.

En annan fin överraskning när jag kom upp var ett brev som låg på köksbordet. Det var från David! Som jag har längtat och väntat på det där brevet. Jag blev så lycklig att jag inte visste vad. David är en vän jag träffade på ett scoutläger för två år sen. Han är från england och han skriver underbart söta brev, haha. Nog för att det kan vara lite svårt att tyda hans luddiga handstil ibland. Det här var hans andra brev till mig och den här gången hade han skrivit 3 A4, varav två var med fram och baksida. Ja, det är brevet på bilden, så som ni ser är det ganska mycket text. Han bor i sina föräldras gamla hus över sommaren som ska säljas så det finns inget internet eller telefon eller något så han har bara sina brev.

Oh, en annan bra sak, på måndag kommer Amanda till Göteborg igen äntligen! Hon ska sova här med och jag ska vara med henne, hennes pojkvän och hans pappa och syster hela måndag och tisdag verkar det som. Det ska bli så kul att träffa henne igen! Det är alldeles förlänge sedan sist.

Jag minns
i början
när allt var
härligt och drömlikt
en tillflyktsort
bara för oss två

Jag minns hur
ont det gjorde
att sakna
men hur härligt
det var att träffas

Jag minns
alla känslor
alla tankar
alla samtal

Jag minns
att du förstod
äntligen hade jag
hittat dig
du som förstod

Jag minns
att jag fortsatte
att färga mitt hår rött
för att det passade så bra ihop
med ditt svarta

Jag minns
mina drömmar
jag hade så fina
drömmar älskling
om oss två
som jag trodde
du hade med

Jag minns
när känslorna
började svalna
jag minns
min rädsla

Jag minns
när du skrek på mig
du blev arg
hela tiden
jag försökte vara
bra för dig
jag försökte verkligen vara
allt för dig

Jag minns
att jag inte förstod
varför du skrek
åt mig
när du alltid varit så
underbar
förstående

Jag minns
att jag trodde
att det var fel på mig

Jag förstår
nu att det var
inte
bara
jag

Godmorgon.
Jag har sovit 3 härliga timmar i natt! Alltså, jag vet inte om jag klarar av det här mer. Sömnlösheten på natten. Nu i natt så skulle jag ha sovit över hos en vän, men när klockan var 6 och mina ögon fortfarande var klarvakna så stod jag inte ut längre. Jag var tvungen att göra något så jag bestämde 6 på morgonen för att åka hem. Det tar nästan en timme hem, med byten och allt. Tror jag somnade runt 10-tiden förut. Det var för att mamma gick upp och jag inte klarar av henne på morgonen, så jag flydde från vardagsrummets tv-tittande in till min säng och kröp ner. Jag vaknade vid 13-tiden och bara kände att jag bar tvungen att gå upp.
Det har varit såhär sen jag började ta mina Citalopram, ett antidepressivt läkemedel. Fast jag tar det mot tvångstankar, men anyway. Man kan få många olika sorters biverkningar, men jag har lyckats klara mig bra från de flesta förutom det här med sömnen. Det är Sömninghet och Sömnlöshet som står i bipacksedeln. Och det är hemskt. Trött när man är vaken, kan inte somna, när man väl lyckas så kan man sova i en evighet. Jag börjar fundera på om det verkligen är värt det.

jag är lycklig.