amandaa

   Jag måste satsa på fotograferandet. Jag känner det. Det känns bara så jobbigt att känna så, men så är det.

   Jag har en känsla av att jag måste fly lite. Ska jag åka bort? Eller ska jag kanske flytta till en annan stad? Börja plugga långt bort eller något liknande... Jag vet inte. Kanske bara stänga in mig ett tag. Fast vill jag verkligen det? Bara ett litet tag kanske. I en annan stad, då blir man lite instängd utan mening, det känns som en bättre lösning. Jag har annars svårt att bestämma mig för att vara osocial här. Det finns så mycket och så många i Göteborg, jag kan inte undvika alla. Det vill jag i och för sig inte heller. Jag älskar min vänner. Men jag får panik, känner mig som en hund instängd i ett hörn. De som känner mig kan nog förstå vad det handlar om det här. Det är alltid samma sak, men den här gången tänkte jag försöka vänta ut det. Det kanske går över. Annars får jag bara se till att vara sysselsatt. Det bara känns som jag missar mitt liv, eller det jag hade. Fast så är det inte.
   Jag har lite svårt för förändringar.

   Nu är frågan, ska man gå ner och köpa sig ite folköl att dricka eller ska man orka sig ut eller ska man skita i allt? Jag bara känner för något berusande.

   Jag är så hungrig så jag vet inte vad! Men det enda jag har hemma är knäckebröd, pasta och vita bönor i tomatsås och jag har tröttnat lite på det. Eller, det känns fel att göra pasta och bönor såhär tidigt på en lördag. Jag ska se om jag kan lösa problemet på annat sätt eller bara sitta här pch svälta.

   Jag kanske ska flytta, mer info om det senare. Annars satt jag och funderade över förbilder. Någon sa att hans lillebror började ta efter honom och det ville han inte. Då måste man se sig som en dålig förebild. Men ser man sig som en dålig förebild, ser man inte sig själv som dålig då? Och hur bra är det?
   Jag ser mig som en ganska bra förebild. Förutom vissa brister, men alla har brister, det betyder inte att man är dålig för det. Vissa saker visar jag inte för vissa för jag vill inte att de ska få för sig att det är okej att göra det eller vara så. Men varför gör jag det eller beter mig så då? Jag tror det är så att man måste få ha sina små saker för sig själv. Man måste få göra fel ibland för att ens eget ska fungera. Annars, om man försöker vara helt felfri och något händer så blir det så katastrofalt och stort att man inte vet vad man ska göra. Så det är bra att ha kontakt med sin mänskliga sida och lätt kunna inse att man inte är perfekt, att man inte kan vara det och hantera allt på ett lugnt och avslappnat sätt.

   Jag var ganska förbannad nyss. (Möjligt utan anledning.) Men när jag satt och väntade på bussen på centralen med en korsordstidning jag köpt i ren ilska så satte sig det en kille bredvid mig och så frågade han om han fick hjäpa till för han var helt korsordstokig! Och jag behövde hjäp eftersom jag alltid köper en tidning som är för svår för mig för att jag inte kan med att köpa den med de lättaste korsorden i. Och så satt vi där, sen visade det sig att han skulle med samma buss som mig! Haha! Så vi fortsatte lösa korsordet. Sen snackade vi lite fim och sen så skulle jag av, men jag gav han tidningen och sa att vi ses på bussen igen angående priserna man kunde vinna! Haha. Allt bara fick mig på så bra humör igen.
   Det är så trevligt att prata med främlingar ibland. Det är så intressant att se deras reaktion då man säger kanske ite för mycket. Vissa klarar det, andra inte. De som inte klarar det är inget vidare. Men hoppas jag ser snubben igen, då kan vi bi korsordslösarkompisar!
   Ja, jobbandet gick bra idag förutom att jag höll på att försova mig. Imorgon börjar jag kl 6, alltså måste jag gå upp senast 5. Vi får se hur det ska gå, förhoppningsvis bra och smärtfritt. Nu ska jag lägga mig med blött hår och vakna med en spännade frisyr! God natt!

   Jag är förkyld. Ah! Jag har inte tid. Jacob beodrade mig att gå och lägga mig igen när han gick ut genom dörren nyss, men jag vill inte lägga mig igen för jag vill inte gå upp igen. Det är så jävla jobbigt att vakna när man är förkyld så jag har ingen lust att göra om det igen idag. Jag hade kunnat sova hela dagen, men Amanda från Söderköping är här och hon åker ikväll så jag vill ju inte sova bort hela dagen. Jag ska nog försöka åka och handla i alla fall. Hon följer ju med då och kan se till att jag inte ramla ihop vid tonfisken i gång 10.
   Jag vill så gärna gå på fotomässan som är nu i helgen här i Göteborg. Kanske ska fråga Patrik om han vill med? Eller jag kanske ska se till att bli frisk först...

   Sitter på bussen påväg till jobbet. Har knappt fått sova alls i natt. Lade mig vid halv elva, lyckades mot all förmodan somna! Men sen så vaknade jag en timme senare, då med vääääärldens mensvärk. Sen satt jag med det till... Jag minns att klockan blev över tre. Sen slocknade jag igen och vaknade av klockan 5:50.
   Jag känner mig inte så trött än, men det blir väl sen. Ska hem till Jacob ikväll som sagt och jag kommer väl slockna direkt när jag kommer dit. Jag är lite förundrad över hur det ska gå på jobbet idag med. Jag kan inte frukost-köket och det har de säkert ingen koll på. Sen är jag inte riktigt i kondition att lära mig något nytt idag heller, så tänker de försöka med det så lär det blir en ganska tuff kamp. Hoppas jag får göra något enskilt, som sallader.
   Förutom att ja fick en brist på sömn i natt och att jag är rädd för att få mensvärk igen så känner jag mig ganska bra. Jag mår bra och det är alltid nice.

   Nu ligger jag ensam i min säng för första gången på ett par veckor. Det har varit endast en gång under en månad som jag sovit helt ensam. Det känns skönt. Skönt att få sova ensam, men också att inte ha sovit ensam. Det känns bra med Jacob, att jag kan vara med han såpass mycket som jag varit. Att jag inte har flippat ur. Och inte han heller. Men det känns bra nu att han har fått en lägenhet med sin syster. Nog för att det har känts iite konstigt att jag inte kommer ha honom här hemma hemma hela tiden längre, men jag kände nu när jag var och lämnade av honom hemma hos sig att det kändes lite skönt att jag kunde välja att åka hem och vara för mig själv. Han har ju dock sagt hela tiden har varit här att jag fått säga till om det blivit för mycket så kunde han åka hem till sin bror, Johan, och sova. Så jag har ju alltid haft ett val.

   Jag ska upp innan 6 imorgon. Jag är inte människa innan 6. Det kommer bli en intressant upplevelse. Sen efter jobbet ska jag åka hem till Jacob och umgås och sova där, och på söndag ska jag upp innan 6 med, så härligt! Haha. På kvällen där sen är det lite fest för en del av personalen på mitt jobb och jag är så lyxigt inbjuden. Jag har sådär halvlust, men jag ska åka dit, äta gratis tacobuffé och dricka öl en stund tänkte jag. Det blir säkert trevligt.
   Nu ska jag ringa min raring och säga godnatt och sen kura ihop mig under täcket (med en av mina jättekuddar) och sova så gott, så gott! Och förhoppningsvis drömma något fint eller inget alls...

   Det är måndag och det är egentligen alldeles för tidigt för att gå upp redan men jag vill inte somna om. Jag drömmer bara en massa skumma saker. Inatt var jag jagad och skule bli mördad. Det är lagom kul att drömma sådant. Jag kan väl få vara ifred när jag sover tycker jag, men nej. Inte då ska jag få slappna av. Det måste vara något som gör att jag drömmer sånt där. Jag har drömt konstigt nu i mer än en vecka.
   Jag var inte trött först när jag gick upp och kunde inte heller somna om. Men så var jag ute oh rökte, och nu så blev jag lite trött igen. Men jag vill inte lägga mig i sängen bredvid Jacob och luka rök så jag satte mig i soffan lite. Dessutom vill jag ju inte somna om så. Det är okej att gå upp om två timmar så jag kan smygstarta lite redan nu tänkte jag. Jag ids dock inte att gå och göra kaffe. Snart kanske. Eller sen.

   Jag mår konstigt. Det känns inte riktigt okej. Eller det känns inte alls okej. Fan.
   Funderar på att lägga mig tidigt och bara sova bort hela känslan, för det är inte okej det här. Det är bara så dumt. Onödigt.

   Alltid när jag mår dåligt nu för tiden, mycket mer sällan än förrut, så brukar jag tänka att "jag är för ung för att må såhär". Men när är man egentligen vuxen nog för att må som jag gör eller har gjort? Eller när är det som man blir vuxen? När är det man ska börja behöva stå ut med allt? Och måste man göra det, eller kommer man vara bätre på det för att man är vuxen? Det brukar ju skämtas om att när man fyller 20, ja, det är då som man måste se till att växa upp, det är då som leken är slut. Så är det verkligen inte. Men jag vet inte, jag har ingen bra svar på alla dessa frågor. Jag tror det är en fråga om ens egna psyke. Man får växa upp när man vill.