amandaa

Varför är jag vaken nu? Ja, det kan man fråga sig. Kan det vara min hosta som jag tror försöker ta livet av mig? Eller oviljan att sova? Eller ilskan jag har mot DN:s tidningsbud som gett mig deras tidingning i en vecka nu fastän det är min granne som ska ha den? Och att jag kände att jag var tvungen att vara vaken till klockan sju så jag kunde ringa DN och skälla lite på dem? Jag har till och med satt upp en lapp! Men den går tydligen inte att läsa... Men hon verkade förstå min frustration på kundservice och skulle GENAST meddela tidningsbudet detta, haha. Det påminner om gången jag fick arga meddelande från brevbäraren på min post när jag bodde i Frölunda...
Nu kan man tycka att jag borde prata med mina grannar om det här så de kanske kan sätta upp en DN dekal eller ringa dem själva? Men de vägrar öppna dörren när jag ringer på, så det är inte så lätt. De är lite skygga av sig, varför vet jag inte. Det är en äldre man och en kvinna. Kvinnan vet jag inget om för jag har aldrig sett henne, men han är lite speciell. Inget illa åt honom, verkligen inte, han är så trevlig så, men de verkar inte vilja prata med någon.
Nu när jag ändå är vaken kan jag lika gärna ta mig i kragen och ringa till läkarn så jag kan få ett nytt recept på mina piller vad de nu heter... Flouxoetin? Äh, jag minns inte just nu. Jag har bara kvar för idag... Alltid ska jag vara ute i sista sekunden, det är underbart. Telefontiden hos läkarn är inte förrän klockan åtta så jag har nu 40 minuter på mig att göra något annat. Kan förbereda mig för ännu en telefonkö. Jag tror att telefonkö är till för att folk ska ta livet av sig eller inte orka. Eller åh! Den där gången jag ringde akutpsyk mitt i natten och jag får en röst som säger något i stil med: "Hej! Just nu kan vi inte ta ditt samtal, du kan ringa sjukvårdsupplysningen eller försöka igen lite senare" Haha, ja, ska jag ringa sjukvårdsupplysningen och säga: "Hej, jag bara gråter och känner för att ta livet av mig just nu, vad borde jag göra?" MER PENGAR TILL PSYKVÅRDEN! Inte för att jag tror att alla är i desperat behov av det, men jag är så trött på allt man måste gå igenom bara för att få prata med någon. Och alla gånger det blir FEL. Hade jag fått rätt hjälp från början när jag var 16 så kanske det hade varit annorlunda för mig idag? Jag är så förbannad på den där kuratorn som inte skickade mig vidare, och den där läkaren som kollade mina sår och sa: "Ja... Men det här var väl inte så farligt...?" Åh. Lätt att få psykisk vård när de som jobbar med det verkar vara psykiskt skadade själva.