I'll be your mirror
Fint tillsammans
Var och köpte Adobe Photoshop Elements 7 häromdagen... Är helnöjd. Jag har alltid varit lite skeptisk till elements, men jag har ju inte råd att köpa cs så det fick bli det. Blev så trött på allt jävla datorkrångel och jag hade pengar över så jag tänkte se till att få något riktigt som fungerar. Det enda jag saknar lite är lapp-funktionen. Då kunde man själv markera området som man ville lappa, men nu kan man endast göra det med att klicka. Iofs så fungerar det bra med. Verkligen värt de där 999 kronorna. Med tanke på hur mycket jag fotar och redigerar så är det lika bra att jag införskaffar ett program som fungerar och inte krånglar som allt annat gör. Och ett som håller, inga testverisioner eller så.
Var och fotade ett band igår, Devilicious. Jag gjorde det iofs gratis, men det var roligt. De behövde lite hjälp så. Annars så har jag tänkte mig att jag gör plåtningen gratis och sen tar jag betalt för korten som de vill ha. Eller så kan man betala en klumpsumma och få alla kort. Jaja, vi får se hur det blir med det där. Jag ska nog bara ha det som en liten vid sidan av sysselsättning. Då kan jag välja mer vad jag vill fotografera. Jag vill inte sälja mig för mycket.
Enough is enough
Hela begreppet "att vara tillsammans" skrämmer mig något så otroligt. Men att vara någon annans skrämmer mig inte ett dugg. Jag kan säga "jag är din" utan problem men att säga att jag är tillsammans med någon, jag vet inte.
Jag borde väl tillägga här att jag träffat en så underbart fin kille. Det är en bror till en vän till mig. Man kan nog säga att vi "setts" i tre veckor snart. Han var i norrland två, men vi pratade i nog varje dag han var där uppe. Längesedan jag pratade så mycket i telefon. Och nu har han bott här hos mig sen i söndags. Innan dess han åkte till norrland så hade vi träffats ett par gången men aldrig ensamma. Dock, vilket vi upptäckt nu, så hade vi båda suttit och spanat in varandra varje gång, haha. Jag var intresserad, men inte mer än det. Men nu så... Jag är kär. Men det har jag sagt så många gånger och att det har känts speciellt varje gång. Men det har det iofs. Men man kan bli så förvirrad ibland. Känslan som jag har för den här norrlänningen är mycket lik den jag hade för Johan, min gamla dalmas. Jag vet på riktigt att jag är kär, att jag bara vill vara hans just nu. Men det är det, just nu. Jag är så.... Rädd bara. Men varför är jag det? Vad är det jag är rädd för? Kanske för att jag är så impulsiv som människa och har erfarenhet av att kasta mig in i saker som jag sen ångrar. Men det känns inte så nu, det gör verkligen inte det.
Jag tror jag ska sluta tänka så mycket på det här, på ord och allt. Jag ska nog bara njuta av det som jag har just nu. Go with the flow, haha. Nej, men jag måste nog det. Det känns rätt. Jag har kanske svårt att lita på någon eftersom jag har svårt för att lite på mig själv. Jag måste lära mig att lita på mig. Och jag är på god väg att börja göra det. Nu när jag mår mycket bättre så är jag mycket säkrare på mig själv. Innan var jag rädd för mig själv, för vad jag skulle kunna hitta på, jag visste aldrig det. Vissa stunder ville jag inte vara ensam för jag var så rädd för vad som skulle kunna hända om jag fick all den frihet som man har då. Nu vet jag att jag klarar mig. Jag behöver fortfarande andra, men jag vet att jag kan själv, och det är jävligt viktigt för mig. Så det är väl dags att släppa in någon annan. Sakta och säkert.
Nu ska jag gå och pussas och vara kär.