Make Believe
Jag har inte haft någon vidare bra dag idag. Eller, den blev bättre där någonstans i mitten, men nu så vet jag inte riktigt längre. Vaknade med världens ångest, kan ju ha varit för att jag somnade med det, men ja. Så skulle man till skolan för det var en massa redovisningar idag. Först var jag dock tvungen att genomlida idrotten och det brukar vara det som är värst. Men det gick bra. Jag var dock inte med. Men de andra verkade förstå lite att jag inte mådde så bra? Jag vet inte, men det kändes så. De kanske såg det på mig.
Jag klarar inte av att ha det såhär igen. Nu har det varit två dar ganska nära varandra och det är inte bra. Igår höll jag till och med på att ringa min pappa och fråga ifall han kunde komma förbi en stund och bara prata. Fast han skulle väl förmodligen inte haft tid... Och jag vet inte vad jag skulle sagt till han om han kom hit. Jag ville bara ha en trygg famn att gråta i. Min pappa är på gränsen till det, en trygg famn, men han är inte riktigt där än.
Jag fasar fars dag med. Jag vet inte vad jag ska ge till honom, eller om jag ska ge något alls. Jag vet inte ens om jag vill åka dit, till Ulrika och barnen och alla. Jag vill inte se allt gulligull.
Tror jag känner såhär för att det var ett tag sen vi träffades nu för vi har inte direkt haft tid någon av oss. Dock känns det som att han inte hör av sig lika mycket längre och jag saknar det. Ett telefonsamtal borde han ju kunna ha tid till? Jag kan ju i och för sig ringa med, men det känns inte riktigt rätt än.
Ja, i alla fall, idag när jag inte mådde så bra så skickade jag ett sms till Alex och berättade och frågade om han inte kunde muntra upp mig lite och så fick jag det där söta svaret tillbaka. Det gjorde mig faktiskt lite varm inombords.
Jag klarar inte av att ha det såhär igen. Nu har det varit två dar ganska nära varandra och det är inte bra. Igår höll jag till och med på att ringa min pappa och fråga ifall han kunde komma förbi en stund och bara prata. Fast han skulle väl förmodligen inte haft tid... Och jag vet inte vad jag skulle sagt till han om han kom hit. Jag ville bara ha en trygg famn att gråta i. Min pappa är på gränsen till det, en trygg famn, men han är inte riktigt där än.
Jag fasar fars dag med. Jag vet inte vad jag ska ge till honom, eller om jag ska ge något alls. Jag vet inte ens om jag vill åka dit, till Ulrika och barnen och alla. Jag vill inte se allt gulligull.
Tror jag känner såhär för att det var ett tag sen vi träffades nu för vi har inte direkt haft tid någon av oss. Dock känns det som att han inte hör av sig lika mycket längre och jag saknar det. Ett telefonsamtal borde han ju kunna ha tid till? Jag kan ju i och för sig ringa med, men det känns inte riktigt rätt än.
Ja, i alla fall, idag när jag inte mådde så bra så skickade jag ett sms till Alex och berättade och frågade om han inte kunde muntra upp mig lite och så fick jag det där söta svaret tillbaka. Det gjorde mig faktiskt lite varm inombords.
Kommentarer
Trackback